Välkommen åter, snälla sol,
som jagat nordanvinden!
Nu har du sovit sen i fjol
och vaknar röd om kinden.

Värm upp vår jord,
så växer råg och fyller bondens lada!
Värm sund och vik och vind och våg,
så vi får gå och bada!

Kära Valborgsfirare!

Äntligen! Våren kom till slut och naturligtvis är det för att hälsa den välkommen åter som vi samlats i Drottningholms slottspark.

Jag är musiker och som dirigent har jag fått vänja mig vid att umgås med artister, som ibland kan vara nyckfulla och lynniga primadonnor. Ikväll och här är det ju våren som är stjärnan och hon är minsann en diva av högsta klass. Gör som hon vill, allmänt opålitlig, passar nästan aldrig tiden! Men på oss andra, hennes publik, ställer hon stränga krav! Ja, vi ska stå där med krattorna i hand, ta fram utemöblerna, fixa grillplatsen, riva mossa, byta däck, putsa och feja överallt. Alltmedan hon – våren – kommer naken, utan en tråd på kroppen för att i början med utstuderad tveksamhet, sedan allt hastigare klä på sig sin fagra skrud och trollbinda oss Ingen kan missa hur hon blir vackrare, färgrikare och mer beundransvärd för var dag. Och precis som en primadonna älskar vi henne. Alltid efterlängtad!

Vårens tid är förändringens tid, men ger ändå oss människor känslan av igenkännande och kontinuitet. Det vill säga vad vi längtar efter och behöver, just för att kunna möta förändringar och andra värre saker: hot mot klimat och världsfred, ekonomiska kriser och även den fara som i högsta grad är skrämmande aktuell för oss här idag, hotet mot världsarvet Drottningholm, som planerna på en Förbifart utgör.

Ändå väljer jag att förbli optimist och förhoppningsfull. Än så länge räknar jag med att naturens årstidsväxlingar fortsätter i det oavbrutna samspel mellan solen och jorden som hittills klarat sig från människans skadliga påverkan och att naturens balans till slut ska vägleda oss småkryp på jordskorpan.

Valborg markerar förvisso vårens definitiva ankomst och som många andra högtider ör den gammal, har haft många namn och firats på olika sätt. Att samlas kring en stor eld och även hoppa över den var en persisk rit redan för 3000 år sedan. I det hedniska, förkristna Europa tände våra förfäder jättelika vårbrasor för att fira livets och fruktbarhetens pånyttfödelse. Ännu i 1600-talets Estland levde sedvänjan att rituellt sätta eld på gistna skepp och båtar för att symboliskt utplåna det gamla och bereda plats för det nya.

Upprinnelsen till vårt eget firande lär vara en engelsk prinsessa, Valborg, som hjälpte till att kristna tyskarna på 700-talet. Till hennes minne utvecklades en särskild kult: man brände bål för att skydda sig mot häxorna. Samtidigt skrämde man bort rovdjuren innan kor och getter släpptes ut på bete efter den långa vintern.

I dagens Sverige står Valborg för en del annat också, facklor, tal, studentyra, sång och festande. Bränna upp gammal bråte gör vi ju fortfarande och våra ungdomar slår förvisso runt – en del fylla och incidenter brukar det också bli … men vi har ju alla varit unga!

Idag firar vi dessutom Kungens födelsedag och när Valborgsbålet slocknat bjuder almanackan på en helgdag.

Men djupast handlar Valborg och våren om längtan och förväntningar. Allas längtan efter vinterns slut, efter snödroppar, vitsippor, blåsippor, grönska, ljusare tider, sol och bad.

Inledningsdikten jag läste skrevs av August Strindberg och här vill jag med en lätt lokal anpassning ge röst åt Bo Bergman:

”Nu blåna alla Lovövikar, nu grönska alla Lovösnår,
och änglarna slå kullerbytta i molnen; det är vår.”

(i originalet ”Djurgårdsvikar”)

Strax ska det bli mer musik och fyrverkeri och några rader av 1800-talspoeten Atterbom får avrunda min vårhälsning:

”Jag trivs blott i det gröna
Där jag en fågel är

Ett barn av vårens månad,
Som våren bort jag går;

En dröm jag är, en trånad,
Vars röst ditt hjärta når.”

Låt oss tillsammans utbringa ett fyrfaldigt leverop! Leve Våren, Leve Konungen!

Skrivet och framfört av Lundabon och världsdirigenten Mats Liljefors vid Valborgsfirandet vid Götiska tornet den 30 april 2011.