Erik Norberg 2012

Ärade församling här på Lovö och i skuggan av Götiska tornet!

Det är väl så att det vi emotser med störst förväntan och spänning, det är det som vi vet hur det skall se ut, det som vi vet skall komma, oavsett vad som än händer. Det har inte så mycket med det oväntade att göra, som med det ständigt krympande avståndet. Tänk på den isländska sagan, där hjälten spanar ut ur fönstret och på det långa avstånd som den öppna isländska naturen tillåter ser den annalkande gästen långt borta. Han vänder sig om och säger inåt stugan, låt oss glädjas och rusta till fest, någon gång nästa vecka kommer vår gäst.

Varje vinter vet vi att våren skall komma. Vi gläder oss själva och omgivningen med att morgnarna blir ljusare och dagarna längre och kan inte låta bli att varje år med samma glädje kommentera naturens självklara gång. Och det har nog våra förfäder gjort varje år efter den senaste istiden, kanske de senaste tio-tolvtusen åren. Och vi kommer naturligtvis att stå så här nästa år, och nästa år igen … Och det kommer våra barn och barnbarn att göra samt alla kommande generationer. Är inte det en tradition och kontinuitet som värmer och ger eftertanke?

Jag var i Gammalsvenskby i Ukraina förra veckan och träffade de gamla svenska familjerna som fördes dit från Estland för 230 år sedan och där många sedan dess har förts mellan Sibirien, Tyskland, Sibirien igen och Ukraina. De sjöng ”Du gamla Du fria” men i stället för ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden”, sjöng de ”Ja, jag vill leva jag vill dö på Jorden”, det vill säga i fosterjorden. Det är också en kontinuitet som ger tillförsikt i tider, när mycket händer.

Valborg är ju denna östnordiska högtid som vi firar tillsamman med finnar och ester och som har sin bakgrund i fornnordiska och hedniska seder, men som vi liksom så många andra högtider har förbundit med en senare kristen tradition, i detta fall med den heliga Walpurgis, den anglosaxiska furstedottern som blev helgon i Tyskland för drygt tusen år sedan och stod som symbol för kampen mot häxtro och onda andar. I Goethes Faust utspelar sig den märkliga scenen Walpurgisnacht på Blocksberg i Harz, där man med oväsen och eldar försökte fördriva häxorna.

På samma sätt har vi samlats här i centrum av den gamla nationalstaten, vid Mälaren, där Snoilskys kung Erik lekte på sin luta och där Eivind Jonsson i sin andravärldskrigsroman om Krilon förlade det fria Sveriges vagga och centralpunkt. Men de häxor vi vill fördriva här på Lovö, det är mörker och kyla, och vi har samlats för att ge plats åt vårblommor, fågelsång och förledande ljusa nätter!

Här skulle jag gärna vilja åkalla en sedan länge bortglömd skald, den gamla Albert Theodor Gellerstedt, som mest trivdes i sin kammare bland papper och böcker och för ett ögonblick tyckte sig störd i sitt trägna arbete av den plötsliga våren, men tydligen även såg förmildrande sidor:

”Nu ljumma, blomdoftfyllda
Små fläktar sålla kring
På golvet mina papper,
Men det gör ingenting:

Ty nu är majdag inne,
och våren lever än!
Nu är nog bort till graven
En bra nog bit igen.”

Kan man uttrycka det så mycket bättre? Får jag så avsluta med att utbringa ett leve för det vi väntat på, och som uppenbarligen har infunnit sig, för hembygdsföreningen samt för vår granne Hans Majestät Konungen, som idag firar sin födelsedag.

Skrivet och framfört av Erik Norberg, nyinflyttad Lovöbo och till
vardags Kungl. Vitterhetsakademiens ständige sekreterare.