Hur värderar vi en unik – och av somliga beskriven som otymplig – antikvitet?

Ett försök till populär historia och beskrivning

en värld där värdebegreppen genomgår alltför snabba förändringar och marknadskrafternas själlösa sifferekonomi tillåts dominera över humanitära och kulturella värden och föra vårt handlande bortom förnuftets gränser ligger, sedan Gustav Wasas tid, ett stycke unik samhällshistoria bevarad.

En handfull öar, som åt oss alla, som bor i det växande storstockholmsområdet, erbjuder mycket av värde. Här finns ett lätt tillgängligt levande kulturlandskap med möjligheter att lämna stressen och slå av på takten samtidigt som vi under ett besök kan erinra oss det förgångna, vidga vårt kunnande, stärka vårt välbefinnande och bättra på vår kondition.

Lovö hembygdsförening vill sprida kännedom om kronoparken LOVÖ, som fram till den ekonomiska samhällsomvandlingen i slutet på nittonhundratalet, stod under trygg förvaltning av Domänverket och dess kunniga jägmästare, men om vars värde och framtid statliga myndigheter, verk och politiker i dag är mycket osäkra.

Historia

På Lovö fanns sedan medeltiden, kanske vikingatiden, ett tiotal byar. När Gustav Wasa har etablerat sig på Sveriges tron i Stockholm 1523 inser han ganska snart att han behöver mark för hovets underhåll på rimligt avstånd från huvudstaden.

Lovön i väster ligger nära till och Gustav inleder ett successivt övertagande av mark och byar på ön.
Han har sedan tiden som riksföreståndare som vi kan se nedan kännedom om ön. Under det fortsatta 1500-talet ökar behoven och successivt inlöses alla byarna av Gustav och hans söner.

Här följer ett utdrag och koncentrat av uppgifter samlade i Ferm, Johansson, Rahmqist “Det medeltida Sverige”; band 1 UPPLAND 7 Attundaland RAÄ1992.

Glia (låg ungefär där Götiska tornet nu står)
1521 på hösten anlägger riksföreståndare Gustav Eriksson Wasa ett befäst läger vid Glia som ett led i inringningen av Stockholm.
1545 uppges ett andra skattehemman vara köpt under Kronan.
1553 byter Gustav till sig Glia av Olof Jönsson mot ett stenhus på Svartmunkegatan.

Norrby 1531 byter Jöns Olsson i Berga Norrby till Kronan mot jord i i Tuna, Skå Lunda.
1531 har Gustav här en gård som räntar 4 pund korn. Lindö 1531 har Gustav ett torp på Lindö, som räntar 2 pund korn.

Edeby 1531 ger Gustav tre kronogods i förläning till Rasmus Skåning.
1553 köper Gustav en gård och en utjord.

Hogsta 1531 har Gustav en gård, som räntar 2,5 pund korn, som han köpt av Gripsholms kloster.

Barkarby 1552 säljer Nils Pedersson i Barkarby och hans hustru Birgitta Eriksdotter. (?Sparre av Tomta) till Gustav en del av Barkarby, som räntar 8 pund korn samt annan jord i Ärentuna, Östuna och Knutby socknar, allt gammal frälsejord och Birgittas arvegods.
Som skäl till överlåtelsen anför säljarna att de är oförmögna att uppehålla kronan den tjänst de är skyldiga av de få frälsegods som Birgitta ärvt efter sina förfäder; de är till ålders komna och barnlösa, hustrun är mycket svag och sjuklig, och dessutom är hennes syster “alldeles en farlam” (invalidiserad) och vanför människa, vilken mycket tjänst och skötsel behöver, den vi nu i många år, icke utan stor möda och bekostnad, fött och fodrat hava, det vi ock bekänna oss pliktiga vara, och än nu gärna göra vilja, ändock vår makt är endeles ringa.
En månad senare skriver kungen till hövitsmannen på Stockholms Slott och frågar om de utsett fogdar på Barkarby. (hårda bud!)

Rinkeby (omfattade mark där Kanton nu ligger).
1559 byter Gustav till sig tre gårdar och jord i Vigby av Gabriel Kristersson Oxenstierna.

Vigby (låg på platsen för Kungsgårdens ekonomibyggnader)
1559 byter Gustav till sig en gård som räntar 4 pund korn av Gabriel Kristersson.

Torvesund
1559 lägger Gustav samman Vigby, Glia och Rinkeby till Torvesunds gård, som blir föregångaren till Drottningholms slott.

Förvaltning

Hela ön utom kyrkans mark (prästlönefastigheten) utgör härmed Kungahusets egendom under tvåhundra år fram till 1777, då Gustav III:s mor, den frisinnade Lovisa Ulrika, efter sin inblandning i striden mellan hattar och mössor tvingas sälja Drottningholm inklusive den Kungliga marken, som härigenom blir statens egendom. Kungahuset behåller dock sin besittningsrätt. Ansvaret för förvaltningen ligger, förmodligen sedan Axel Oxenstiernas tid vid mitten av 1600-talet, på slottsbyggnadsdirektionen fram till 1795.

På 1809–10 års riksdag “uppförs Överintendentsämbetet, med en överintendent, en hovintendent och två arkitekter, som ett ämbetsverk i riksstaten, (ett kontor) på slottsbyggnadsstaterna”.

Först 1875 inrättar man Domänstyrelsen och Domänverket för förvaltningen inte bara av kronomark utan även andra större samfälligheter, till exempel häradsallmänningar.
Efter ytterligare ungefär hundra år är det dags för nästa reform, då förvaltningen av kronoparken Lovö 1986 fråntas det då bolagiserade Domänverket i avsikt att lyfta bort de kommersiella intressen, som hotar de kulturella värdena. Förvaltningen anförtros Statens Fastighetsverk, som har fått ansvaret för “de statliga monumenten” dit man förutom Kungliga slott, statliga museer och Kungliga teatrar glädjande nog också räknar Kronoparken Lovö jämte några andra kulturhistoriskt intressanta markområden. En reform som Lovisa Ulrika säkerligen uppskattar i sin himmel.

Syftet med den statliga förvaltningen av kronoparken var att långsiktigt sörja för slottets och hovets underhåll och resursernas bevarande för framtiden. Detta innebar ända fram till 1960-talet ett oförändrat utnyttjande, som kom att bevara landskapet för lång tid framåt, år efter år, årtionde efter årtionde. Arrendatorerna hade bara jordbruk och kreatursskötsel att välja på. Investeringar och nya byggnader tillfördes bara i den mån behovet av modernisering och förnyelse inom jordbruket gjorde sig påmint.

Miljö

Skiftesreformerna under 17- och 1800-talen genomfördes även inom kronoparken varvid gårdarna inom varje by kom att läggas samman till en brukningsenhet. Nya huvudbyggnader från denna tid, de flesta gulfärgade, finns i dag bevarade på de flesta gårdarna medan däremot de äldre bostäderna och ekonomibyggnaderna under hand kommit att ersättas av nya. Under statsystemet tillkom till exempel på 10-talet Nybygget vid Lambaruddsvägen. Senare uppfördes nya lantarbetarbostäder i flera omgångar. Dels på 40-talet på Norrby och Hogsta – till exempel Härje Bäärnmans stuga – och på 50-talet på Rörby, Lunda och Barkarby.

De äldsta byggnaderna i dag utgörs paradoxalt nog av de torpstugor, som under nittonhundratalet kommit att bevaras som fritidshus.

Den statliga bostadspolitiken under 1970- och 80-talet gjorde det ointressant för alla markförvaltare att äga enfamiljsbostäder och under en relativt kort period avstyckade och sålde det då bolagiserade Domänverket flertalet av bostäderna och torpen, som nu ligger som privata enklaver inom kronoparken. De nybyggen, som där sedan har skett fyller hittills i stort sett de krav på miljöanpassning (i detta fall lantlighet), som kulturlandskapet kräver.

Äldre tiders primitiva jordbruk krävde mycket folk. Utöver sin egen verksamhet var arrendatorn skyldig att utföra ett bestämt antal dagsverken för Kronans räkning. Detta bidrog till torptraditionens utveckling, där torparen mot åborätt, vedbrand och självhushåll ålades dagsverken för husbondens räkning. Naturligtvis främst utnyttjad för kronoarbetena. – Arrendatorn skötte självfallet sitt eget arbete i första hand. Lantbruket drevs hela tiden med i stort sett samma metoder som sedan vikingatiden. Odlingsmarkens omfattning och karaktär var fullt utvecklad redan då i och med att all tillgänglig mark var tagen i anspråk. Arrendevillkoren, som fastställde gårdarnas utsträckning, verksamhetens omfattning och arrendeavgiftens storlek kom att koncentrera verksamheten till jord- och kreatursbruk.

Med ångbåtstrafikens utveckling tillkom på mitten av 1800-talet en ganska omfattande trädgårdsverksamhet, som kunde avyttra sina produkter på Kornhamnstorg och Mälartorget. På 20-talet övertog biltrafiken transporterna och efter andra världskriget försvann den småskaliga hanteringen successivt under stordriftens tryck. Lantbruksverksamhetens dominans gjorde att landskapsbilden förskonades från inslag av främmande verksamheter och kom att bevaras orörd i en utsträckning, som är unik så nära en storstad som här.

Jordbrukets arbetsmetoder förändrades däremot. Hästbrukets enskäriga plogar avlöstes av traktordragna flerskäriga plogar med både tre, fyra, fem och sex skär som på sistone gjorts vändbara, så man kan plöja i bägge riktningarna. Liar och räfsor ersattes av självbindare och skördetröskor minskade ytterligare behovet av lantarbetare. I dag sköts hela spannmålshanteringen av fyra man i fyra enheter från Edeby, Berga, Kungsgården och Norrby. Höhässjorna och sädesskylarna på sina krakstörar må ha försvunnit, men det är samma gärden och åkrar oförändrade så när som på täckdikningen som i dag utgör det synliga landskapet! Fyra personer och prästgårdens och Edebys kossor har vi att tacka för det öppna landskapet!

Skogsbruket och jakten behöll Kronan för egen räkning till vedbrand, inte bara för Torvesund och de senare slottsbyggnaderna på Drottningholm utan kanske framför allt som byggnadsvirke. Vi kan i bevarade räkenskaper se många rekvisitioner av virke med den eller den dimensionen för till exempel husbyggen och reparationer och till brobyggena vid Nockeby och Drottningholm.

Går vi längre tillbaks i slottsarkivets räkenskaper kan vi säkert finna beställningar på mastvirke till det kungliga varvet på Blasieholmen. Granar av tillräckliga dimensioner finns fortfarande att finna ute på ön. Senast utnyttjades resurserna sommaren 2001 då några skutskeppare från Beckholmsvarvet tillverkade master på Rörby stallbacke.

Kunglig jakt förekommer än i dag då rådjuren börjar bli för många. Kungens tallbacke – en skogsholme på gränsen mellan Norrby och Prästgården fick sitt namn i början på 1900-talet som följd av att Gustaf V här hade ett av sina favoritpass vid harjakten.

Framtid

Som följd av allt detta har vi här på Lovö en intakt historisk helhet utan motsvarighet någonstans i Europa, Kronoparken Lovö med Drottningholms slott!

Arvet vi har att förvalta är det jungfruliga och för en storstadsregion helt unika kulturlandskap, som breder ut sig bortom slottet och runt kyrkan, där den ligger mitt på ön. Varje västerortsbo och många storstadsbor med känsla för frihet och friluftsliv, scouter och orienteringsklubbar har någon gång, och för det mesta regelbundet tillsammans med ornitologer och andra studiegrupper glatt sig åt det öppna, vilsamma landskapet oavsett om de kommit med båt, suttit på en häst eller haft ryggsäck på ryggen och skidor eller promenadskor på fötterna. Med intresse har de glatt sig inte bara åt Drottningholms slott och park utan också bondens rogivande landskap, virkesproducerande skogar och de naturformer, som istiden lämnat efter sig för tiotusen år sedan.

Alla känner vi att de stenar vi sätter fötterna på har legat där sedan dess som stabil grund för generation efter generation av lovöbor från det sten- och bronsåldersmänniskorna lämnade sina boplatser och andra minnesmärken efter sig. Gravfält och fornlämningar kan undersökas i lugn kontinuerlig takt och har givit oss möjlighet teckna konturerna av järnålderslivet ända ner på familjenivå. Vi ser lantbrukets årliga rytm i sådd, grodd, blomning, mognad och skörd och vi kan följa skogsbrukets långsammare växlingar mellan ungskog gallring och hygge. En fullvuxen granskog är faktiskt bara fyrtio – femtio år!

Kronoparken LOVÖ är ett mycket värdefullt stycke utomordentligt väl bevarat levande brukningslandskap tätt inpå storstaden Stockholm, nästan inom gångavstånd för hundratusen människor, med buss en miljon människor. Det tillhör oss alla svenska medborgare. Det erbjuder oss natur- och kulturupplevelser, motion, förströelse och vederkvickelse och ger oss möjlighet att kontinuerligt leva med landskapet generation efter generation. Det tillför samhället kulturvärden, upplevelsevärden och en kontinuitet i tillvaron, som vi får igen i ökad medvetenhet, tillfredsställelse, ja till och med i minskade vårdkostnader. Vi kan och vi kommer att kunna tala om för våra barnbarn hur vi lekte vid just den eller den eken när vi var små.

Kungliga Lustslottet Drottningholm uppfördes för hovets avkoppling och fritid under lata sommardagar. Promenader i parken, svanmatning i dammarna, lite fjäderboll, kurragömmalek i boskéerna, amatörarkeologi, som t.ex. romantiska utflykter till ättehögarna. Kronoparken ger oss ännu i dag ytterligare möjligheter bortom slottet. Vår och landskapets chans till bevarande är ett friluftsliv, som tillsammans med levande lantbruk, skogsskötsel och jakt gör landskapet lönsamt. Vad ska vi annars göra, om inte lantbruket och skogsskötseln bär sig? Vad är då kultur-, miljö- och friluftslivsvärderingarna till för?

Nå! – och antikviteten då? Dess värde är att vara orörd och väl bevarad. Ingen borrar väl hål i en hauptbyrå för att installera ens den finaste stereoanläggning, – och byrån är ändå bara hälften så gammal som kronoparken! Det är i sanning vår förbannade skyldighet att unisont ställa upp för ett ovillkorligt bevarande!

Lovö i februari 2007
Lovö hembygdsförening

Per Borgström
ordförande