Regionplan- och trafikkontoret
Box 4414, 102 69 Stockholm

Remissvar på RUFS-2010

Förslaget till ny RUFS bygger på den tidigare RUFS 2001, som i sin tur bygger på tidigare regionplaner. Det är vanligen en bra metod eftersom den garanterar kontinuitet i planerna för länets utveckling. Metoden har emellertid risker. Den förutsätter en kontinuerlig och jämn utveckling i världen, Sverige och länet. Så kan man till nöds säga att det har varit på de områden regionplanerna planerar för. Men om det sker stora förändringar i omvärlden, som kräver nytänkande och annorlunda planering måste också metoden att planera ändras.

Just nu står världen inför sådana stora problem. Utvinningen av råvaror för produktionen ligger långt över hållbarhetens gränser och såväl produktionen som människans livsstil orsakar svåra skador på jordens miljö, skador som hotar hela människosläktets existens. Utsläppen av klimatförstörande växthusgaser, särskilt koldioxid, som höjer jordens medeltemperatur är det kanske viktigaste problemet.

RUFS klimatkonsekvensbeskrivning (MKB) summerar forskningsläget med rapporterna från FN:s vetenskapliga panel i klimatfrågan (IPCC): Jordens medeltemperatur har ökat med 0,74 grader under de senaste 100 åren och av de senaste 12 åren har 11 varit de varmaste sedan 1850. Koldioxidhalten i atmosfären har ökat med mer än 35 % under samma tid. Världshavens nivå har höjts med ca 8 cm beroende på smältande glaciärer och den volymtillväxt temperaturökningen medför och nivåhöjningen går allt snabbare. IPCC säger att utsläppen måste minska dramatiskt på kort tid eftersom ytterligare utsläpp stannar kvar i atmosfären i mer än 1000 år och orsakar fortsatt uppvärmning.

De rika nationerna har bidragit mest till den ekologiska skulden och måste därför ta det största ansvaret att korrigera sitt beteende. Detta gäller även Sverige och Stockholms län. Riksdagen har beslutat att Sverige ska minska utsläppen av koldioxid med minst 20 % fram till 2020. Fram till 2050 måste de samlade utsläppen från jordens nationer minska med ca 50 %, vilket innebär att utsläppen i den industrialiserade delen av världen måste minska med ca 80 %. I Sverige måste minskningen framför allt ske i tätorter, särskilt i storstäder. En tredjedel av utsläppen kommer från trafiken. Det innebär att biltrafiken i Stockholms län måste reduceras med ca 50 % fram till 2020 om vi ska ha en möjlighet att nå de beslutade klimatmålen.

RUFS har uppfattat problemen på ett teoretiskt plan och formulerar mål för klimatanpassning. Denna insikt fullföljs och beaktas emellertid inte i bebyggelse- och transportplanerna. Det finns ett glapp mellan kunskapen om de aktuella miljö- och klimatproblemen och RUFS olika förslag.

RUFS har två alternativa urbaniseringsmodeller, den Täta och den Fördelade. Båda modellerna orsakar ökade utsläpp av växthusgaser, bl a beroende på att föreslagna transportalternativ innebär nybyggnation av motorleder som i sig genererar ökad trafik med fossilbränsledrivna fordon. Modell Tät kommer att medföra 15 % högre utsläpp och modell Fördelad 30 % även om man räknar med att varje bil i genomsnitt kommer att släppa ut 42 % mindre växthusgaser än bilarna i dagens bilpark.

En av orsakerna till att RUFS kommer fel i planeringen är de förutsättningar planeringen bygger på. RUFS hänvisar till globaliseringseffekter när de skissar sina två alternativa urbaniseringsmodeller. Vi måste anpassa oss till de möjliga och väntade effekterna av fortsatt globalisering. De två modellerna är tänkta konsekvenser för Stockholms län av en tänkt global förändringsprocess. Detta är en ganska pessimistisk syn på våra egna möjligheter att själva påverka utvecklingen. Globaliseringen är en process som drivs av mängder av beslut av organisationer och individer. RUFS underskattar möjligheterna att med politiska medel påverka processen när det gäller viktiga funktioner i Stockholms län. RUFS verkar alltså vilja anpassa sig till marknadsinriktade processer snarare än att som kommunal myndighet utgå från att planeringen ska styras demokratiskt.

Genom att avstå från politisk planering lämnar RUFS utrymme för andra intressegrupper att besluta hur Stockholms län ska se ut i framtiden. Det man nu kan se är den intensiva lobbyverksamhet som bedrivs av bilindustrin. Dess mål, liksom alla andra företags, är att skapa vinster till sina ägare och goda villkor för främst chefsnivåerna. Det syftet gynnas av att det byggs nya och dyra motorleder, främst Förbifart Stockholm, vars totalkostnad kan väntas bli en bra bit över de uppgivna 25 miljarderna. I goda fall finns en win-win-situation mellan företag och länets innevånare, exempelvis genom stora investeringar i spårburen kollektivtrafik. Det skulle reducera behovet av fossilbränsledrivna fordon för att uppnå de av riksdagen beslutade utsläppsminskningarna. Om biltrafiken minskar med nödvändiga 50 % för att klara klimatmålet behövs heller ingen Förbifart Stockholm. Det kan göras med hjälp av de högre trängselavgifter som krävs.

Vi anser att transportplaneringen måste återupprätta det av Vägverket avlivade kombinationsalternativet som är en bra lösning på transportproblemen. Vägverkets beslut att stoppa kombinationsalternativet grundade sig inte på fakta, tvärtom har detta alternativ stora fördelar som de andra två alternativen inte har, främst att det i stort är klimatneutralt. Kombinationsalternativet innebär viss upprustning av befintligt vägnät och stora satsningar på spårburen kollektivtrafik. Naturvårdsverket har i brev till regeringen (25 maj 2008) protesterat mot avlivningen och förslår att hela Vägverkets utredning görs om med breddad kompetens från andra berörda myndigheter. Regeringen har sedermera föreslagit att myndigheter som arbetar med transportfrågor ska slås ihop till en gemensam ny myndighet. RUFS borde inte slutgiltigt beslutas innan denna kommande nya myndighet haft möjlighet att göra en egen bedömning, alternativt innan regeringen tar ställning till Naturvårdsverkets förslag att Vägverks- och Cederschiöldsutredningarna måste göras om. De är ju kopplade till varandra.

Kombinationsalternativet är inte bara möjligt utan även önskvärt i ett bebyggelseperspektiv. De föreslagna stora motorlederna, främst Förbifart Stockholm med kopplingar till andra motorleder och anslutningar, bygger på att Stockholms befolkningstillväxt sker i stadskärnor på visst avstånd från varandra och från Stockholms centrum. Om Stockholm ska utvecklas enligt denna urbaniseringsmodell närmar vi oss en storstad som är ganska vanlig i USA med höga utsläpp av växthusgaser och stora svårigheter förse sina medborgare med kollektiva transporter.

Den mer europeiska urbaniseringsmodellen är en tätare stad vars olika delar snabbt och bekvämt kan nås med spårvagnar av någon modell. Den europeiska stadsmodellens utsläpp är mindre än hälften av den amerikanska och kan utvecklas till att klara riksdagens beslut om utsläppsminskningar.

Den europeiska modellen ligger också i linje med det välfärdssamhälle som alla utvecklade demokratiska nationer måste sträva efter att uppnå. Här ska alla medborgare, oberoende av ekonomisk situation, ha samma rätt till välfärdssamhällets existentiella resurser. Det gäller exempelvis utbildning, vård, barn- och äldreomsorg samt vardagliga transporter.

Ett samhälle som utvecklas i linje med marknadens behov kan aldrig bli ett välfärdssamhälle. Marknadens aktörer har andra syften med sin verksamhet och ingår inte i det demokratiska systemet. För att komma närmare välfärdssamhällets för alla medborgare viktiga vision krävs därför politisk styrning. Gemensam Välfärd Stockholm ser inget parti som tar avstånd från välfärdssamhällets principer. RUFS bör därför klart ange planperiodens viktigaste välfärdsmål och hur de är tänkta att uppnås.

Här ingår alla medborgares rätt och möjlighet att klimatneutralt transportera sig mellan bostad och arbetsplats och till olika fritidsmål, till exempel kulturella, sociala, sportiga och underhållande aktiviteter. Det är endast en utbyggd kollektivtrafik som klarar denna uppgift. RUFS synes tvärtom överordna bilkörandet framför välfärdsmålet och bilförarnas mer egocentriska önskemål framför utsläppsminskningarna.

Enligt vår uppfattning är det inte politiskt neutralt att planera regionens framtid utan att ange politiska mål och färdvägar mot målen. Det innebär tvärtom att acceptera att framtiden avgörs av krafter som ligger utanför den politiska styrningen, dvs utanför demokratin. RUFS synsätt är en fara för demokratin.

De politiska partierna i planeringsprocessen

Samtliga partier utom moderaterna är överens om att miljö- och klimatproblemen är överordnade politiska problem. De måste alltså beaktas vid allt beslutsfattande.

Centerpartiet: ”Alla centerpartiets medlemmar, medarbetare och förtroendevalda skall verka för att föra fram partiets politik, bilda opinion och medverka till beslut som innebär långsiktigt ansvarstagande för vår gemensamma livsmiljö. Övergripande mål för centerpartiets miljöarbete är: Väga in miljöaspekter i alla politiska beslut. Minska vår energiförbrukning och klimatpåverkan”.

Kd: ”Växthuseffekten fortsätter vara den högst prioriterade miljöfrågan för oss. Sverige bör vara ett föregångsland som visar vägen mot ett samhälle som klarar att upprätthålla välfärd och trivsel utan att bidra till globala klimatförändringar”.

Fp: ”Vi står inför stora klimatförändringar om inte utsläppen av växthusgaser, främst koldioxid, dramatiskt begränsas. … Koldioxidutsläpp orsakas främst genom förbränning av fossila bränslen inom transportsektorn och energiproduktionen. Det krävs därför mycket omfattande omställningar inom dessa områden.”

SAP: ” Den största utmaningen som världen står inför är klimatförändringarna. … En del i arbetet för att nå en hållbar utveckling är att erbjuda bättre kollektiva resmöjligheter, tillgängliga för alla, såväl lokalt, regionalt som nationellt. … Sammanhållen bebyggelse i tätorter, i stället för utglesad, minskar exempelvis transportbehoven … och ger underlag för bärkraftig kollektivtrafik.” Ur tal av Mona Sahlin den 8 aug 2008: ”Klimatkrisen är vår tids ödesfråga, vår största politiska utmaning. … Henrik Schyffert sa i Almedalen att ”det räcker inte att snacka snacket, man måste gå gået också”. Det gäller på klimatområdet och det gäller all annan politik. Det håller inte att säga en sak och göra en annan”.

Miljöpartiet och Vänstern har liknande eller starkare skrivningar än övriga partier i sina miljöprogram och – till skillnad från övriga partier – så agerar de vanligen i dessa sammanhang enligt sina partiers program och utfästelser.

Premiärminister Fredrik Reinfeldt säger dock i en SvD-artikel (14 feb 2008) att kampen mot klimatförändringarna måste prioriteras och att ”… det inte finns något annat alternativ än handling genom kraftfulla åtgärder.”

Det här innebär att den politisk styrda myndigheten, Stockholms Läns Landsting, Regionplane- och trafikkontoret, för sin regionplanering måste ha kraftiga minskningar av koldioxidutsläppen som övergripande mål. Detta är i linje med miljöpolitiken hos en stor majoritet av Landstingets politiska partier. Planeringen av alla funktioner måste underordnas detta mål även om det får negativa konsekvenser för olika särintressen. Vi menar att det är politikens uppgift och ansvar att planera långsiktigt mot övergripande mål som är ekologiskt hållbara och som särskilt beaktar planernas klimatpåverkan. Bebyggelseplanering och transportplanering måste underordnas de ramar som jorden och naturen själv sätter. Planeringen ska också utgå från att alla invånare i staden har lika värde.

Det är inte meningsfullt att lägga synpunkter på detaljer i förslagen, som ändå i sin helhet medför oacceptabla ökningar av klimatförstörande utsläpp i regionen samt även saknar nödvändiga politiska direktiv.

Sammanfattningsvis hänvisar vi till ovanstående och anhåller om en total omarbetning av RUFS.

Stockholm den 27 november 2008

För Lovö Hembygdsförening

 

Stina Haubo                               Bertil Ottoson
Kanslihuset                               Pl 137
178 02 Drottningholm              178 93 Drottningholm
08 – 759 06 45                          08 – 759 03 26

Skickad i digital form till registrator(@)rtk.sll.se