Enligt uppdrag VID 50-ÅRSJUBILEET DEN 25/5 2000
UNESCO:s världsarv – Drottningholms Slott och park – har sitt ursprung i Gustav Vasas övertagande av Torvesunds gård på Lovö. Den av honom och sönerna därpå fullbordade inlösen av samtliga gårdar på Lovö skapade den i dag existerande Kronoparken. Kronoparkens syfte var att trygga hovets uppehälle och Kungsgårdens försörjning.
Först hundra år senare uppfördes det nuvarande slottet och utökades hovets närvaro, varvid försörjningen fortsatt baserades på vad kronoparken kunde bidra med. – Virke för byggnation, trädgårdsprodukter , dagsverken, jakt, fiske mm. Än i dag sker understundom kunglig jakt på ön, och arrendeavgifterna – om än icke arrendatorerna själva – bidrar till statskassan. Kronoparken bildar således inte bara en dekorativ ram kring slottsanläggningen utan utgör också förutsättningen för dess existens. Utan kronoparken hade vi inte något Drottningholm, och heller inget världsarv!
Det statliga ägandet av marken är skälet till att landskapet behållit sin unikt lantliga prägel så nära huvudstaden. I ett fortsatt utbyggt Storstockholm bör en bevarad Lovö på sikt erbjuda en västlig motsvarighet till Södra Djurgården i stället för att betraktas som ett billigt vägreservat!
Det är hembygdsföreningens bestämda uppfattning att detta är målet för våra ambitioner. Vi anser att Kronoparken i sin nuvarande form är en oskiljaktlig del av världsarvet! – Så är ju också största delen av ön i den fysiska riksplaneringen redan före UNESCO:s “utnämning” klassad som varande av riksintresse för kulturminnesvården.
“Yttre Tvärleden”, “Västerleden” och nu “Förbifart Stockholm” har å sin sida också förklarats vara av riksintresse – för trafikplaneringen. Kultur och trafik är viktiga delar av samhällsfunktionen. Så viktiga att en samhällsplanering värd namnet inte får ställa två riksintressen mot varandra! Endast dålig planering kan leda till att de kolliderar så att båda ohjälpligt skadar varandra, vilket blir resultatet om man envisas med att försöka placera leden över Lovö!
Drottningholm och kronoparken existerar de facto enligt ovan.
“Förbifart Stockholm” är däremot än så länge ett projekt, som inte fått sin slutliga form. Efter decennier av “studier” vet man inte var den skall placeras, inte om den ska gå i tunnel eller på marken. Det ena – enligt vägverkets egen representant på hembygdsföreningens informationsmöte i mars 2000 – omöjligt av ekonomiska skäl, det andra av hänsyn till kulturen. När man diskuterar tunnel är det troligt att en sådan till största delen måste byggas i öppet schakt! Och slutligen: – placeringen ger enligt oberoende trafikplanerare inte den bästa trafiklösningen!
Politiken -”det möjligas konst”- håller på att med en dålig trafiklösning obotligt skada ett av Sveriges värdefullaste kulturminnen!
Detta är inte är nödvändigt! Redan på 1920-talet lade man ut vägreservat för framtiden. På 60-talet aktualiserades dessa i regionplanearbetet. Politiken avfärdade emellertid den bättre trafiklösningen – “Inre Tvärleden” – då den i då aktuellt markläge skulle störa bebyggelsen i Bromma. Placerad i tunnel däremot stör den obetydligt mer än den nyligen byggda spårvägstunneln under villorna i Äppelviken. Den är kortare, billigare och tjänar stockholmstrafiken bättre än “Förbifart Stockholm”. Dessutom skadar den i detta läge oemotsägligt kulturarvet mindre.
Vi kan inte och behöver inte lösa alla problem på en gång. Vi vet inte ens hur de ser ut. En växande ekeröbefolkning väntar på bättre förbindelser med omvärlden men måste fortsättningsvis – förutom de som tar färjan till Slagsta – allesammans ändå ta sig igenom lindötunneln innan de kan ta sig söder-, norr- eller västerut.
Mycket snart kommer de i stället att köa här!
Lovö Hembygdsförening yrkar med hänvisning till ovanstående på att en fullständig och rättvis kultur- miljö- och samhällsekonomisk prövning av de två alternativen “Inre Tvärleden” och “Förbifart Stockholm” genomförs och jämförs innan man går vidare.
Under tiden kanske Ekeröborna ska fundera över ytterligare någon färja – norrut.